Angående det här med att vara lärare...

... tänkte jag skriva nu.

Vissa dagar undrar jag mer än andra varför jag blev lärare. Dagar när väldigt lite blivit bra, när man mest fått vara arg, ledsen eller besviken. När dokumentationskrav tar över för det man faktiskt är utbildad att göra: undervisa. Det är de dagarna som jag går hem och kollar i min lilla låda med texten"Viktiga papper".. Där tog jag idag fram ett brev som några gamla elever skrev till mig (jag har frågat dem om jag fick publicera deras brev här och det fick jag!)


Stina
För första gången vi såg dig så ville vi att du skulle bli vår mentor. Då sa X till mig Y: "Kolla så fin hon läraren är, hon heter säkert Sandra" HAHA. För att du var så himla söt och du verkade vara jättetrevlig. Och det är du också!!
Vi brukar inte gilla lärare som vi gillar dig. Stina Larsson du är speciell!
Du har ett hjärta utav guld. Man kan verkligen prata med dig om precis ALLT!!
Du är smart, snäll, fin och du har allt en perfekt människa har.
Vi tackar dig för allt!
För att du har ställt upp för att prata när vi har behövt det!
För att du har lärt oss saker som ingen annan lärare har gjort!
Vi älskar dig verkligen för den du är!
Då vi umgicks med 9:orna var vi inte oss själva. Flera lärare försökte stoppa oss. Men INGEN kunde göra det. Men när du tog det "snacket" med oss så slutade vi!
TACK TACK TACK!
Vi hoppas att vi kommer att träffa dig igen och vi kommer aldrig att glömma dig!
Vi kommer att komma ihåg dig som den vackra och bästa läraren Stina.
DU ÄR VÄRLDENS BÄSTA FÖREBILD!
//X och Y


Tänk vilken tur man har ändå, att man har fått ha och kommer att träffa så härliga elever! Det gör inte att det blir tjockt i plånboken, men det finns faktiskt det som är värt många gånger mer än det...