Livstids fängelse...

... är ett straff. Det vet nog alla. Mer om det senare. Idag var det jobb som vanligt. Det gick väl sådär. Tror att många elever var trötta idag - trist med bara en dags helg - de, och vi vuxna - behöver två. Men så var det inte denna helg. Hur som helst så har jag idag - och tidigare - börjat fundera mycket på varför man väljer att vara lärare... Jag läste i en gammal tidning från LR om en man som bytt jobb och lagt på 100 000 på lönen. Han menar att han inte gör ett bättre jobb och inte arbetar mer eller har större ansvar än när han var lärare. Ändå får han 100 000 mer. Om man har tur som lärare så slutar man på en lön på 30 000. Så ser det nog ut i de flesta kommuner i Sverige. Trots detta har vi 4-6 års utbildning (vilket för de flesta innebär S T O R A skulder).

Hur är då arbetsmiljön? De flesta skulle nog säga att det är högljutt, att det är stressigt, kravfullt och med mycket ansvar. Allt är lärarens ansvar. Når inte eleven målen är det inte eleven som ska göra något åt det utan skolan. Det finns så få krav på eleven. (Här får väl tilläggas att jag nu generaliserar väldigt mycket i det jag skriver). Sen tänker jag på allt annat. Att du får en massa tykna/elaka kommentarer, elever som käftar emot, är respektlösa, ber dig dra åt helvete lika lätt som de säger "hej", skiter i allt jobb du lägger ner, hotar, ignorerar dig.. Saknar respekt för sig själv och sin omgivning. Det finns så mycket. Jag brukar känna att jag behöver så lite för att tycka att det är kul igen. Och så är det fortfarande. Men jag har nog börjat ifrågasätta mer vad det är man håller på med.. Varför?

Hela samhället säger att skolan ska ta ansvar för allt; sex och samlevnad, elevens matvanor, elevens hälsa, övervikt, psykiska välmående, framtidsplan, droganvändning, med mera med mera med mera. Var är föräldrarnas ansvar undrar jag. Var är samhället? Hur ska skolan kunna ta ansvar för allt när det ofta också dras ner och dras ner och klasserna hela tiden blir större?

Jag tycker helt klart att det på vissa arbetplatser/kommuner/skolor vore på sin plats att gå ut i strejk. På vissa skolor bränner folk ut sig en efter en. Men vem bryr sig? Samhället skulle stanna. föräldrar kan inte åka till sina jobb för de har ingenstans att ha sina barn. Då skulle det få lite resultat, då kanske någon skulle lyssna...

Jag blev lärare för att jag gång på gång har sett Döda poeters sällskap. I grund och botten tror jag att det är det som har gjort det. Men där ville eleverna något. Där var det status att va duktig i skolan, inte att skita i den. När vände det? Vad har hänt? Jag tycker absolut att skolan ska vara en plats för alla och vi ska möta allas behov. Men vad har hänt? Det är som om en "skit samma - jag bryr mig inte"-mentalitet har lamslagit många ungdomar och snarare gjort det till regel än undantag. Sen kanske det bara är en attityd men det är en så tråkig attityd och det är ändå en attityd som många verkar eftersträva.

Många elever frågar: "Hur kan du vilja va lärare?" Jag vet snart inte vad jag ska svara. Vet inte om jag någonsin vetat det. Inte ens då jag satt i en nationalpark i Khao Yai utanför Bangkok och hade en lapp kvar i handen: Lärarprogrammet, Linköping. (Detta, efter att ha ryckt bort utbilning efter utbildning från alla universitet och högskolors utbildningkataloger som jag bar runt på i min ryggsäck. Det var tungt. Jag var tvungen att bestämma mig). Jag önskar jag vore mer säker. Jag har inget alternativ. Det vore att jobba med inredning, färg, form på något sätt. Öppna café/ungdomsgård.. Jag vet inte...

Jag vill bara inte att det blir så som en äldre kollega sa angående läraryrket: "Stina här, har V A L T det längsta straffet du kan få: Livstids fängelse"...