Klockan 10.31 i Khao Lak...

... heter den bok som jag snart har läst klart nu. Började i förrgår då jag åkte till Gbg och fortsatte på hemvägen igår. Satt och grät nästan hela tiden. Den handlar om tsunamin 2004 och om Pigge Werkelins arbete med att hitta hans döda fru Ulrika samt deras två gemensamma barn. Han skriver också en hel del om myndigheternas frånvaro. När tsunamin kom så var jag, Fia och Maria i startgroparna för vår egen resa till Asien som skulle ske en månad senare. Jag hade varit i Asien tidigare under min första 4-månaders vistelse efter gymnasiet och nu väntade nästa. Vi hade inte bestämt vart i Thailand vi skulle åka men tror aldrig vi hade pratat så mkt om västkusten. Mer om öst. Hur som: Under min första resa så reste jag och Magnus på västkusten och såg en del av de områden som nu blivit drabbade. Jag blev så hemskt illa berörd. Det blev säkert alla. Jag kunde inte slita mig från tv:n utan ville se all nyhetsrapportering.

Jag har hört mkt om denna boken men bara glömt bort att köpa den. Så häromdagen gick jag på den på maxi och slog till. den är verkligen läsvärd och jag känner att den ger en ny vinkling på tsunamin än den jag hört/läst/sett om tidigare. Detta blir ju mer ett "innifrån-perspektiv" samt en oerhört tragisk och personlig berättelse. Men även positiv. Som lärare så känner jag även att boken kommer vara perfekt att ha högläsning ur då ämnet tas upp.

Bild från Adlibris

Jag gillar att hänga upp undervisningen lite på upplevelser. Minns då jag skulle prata om Tsunamin förra hösten då jag hade mina två sjuor. Det var på fredagen och jag hade en 60-min lektion med varje klass. jag släkte ner, tog på musik och la all belysning på tavlan där jag hade skrivit upp det mess som jag vaknat av från Maria på morgonen den 26.e december 2004:

"Shit! Något har hänt! Dit vi ska! Hundratals skadade och döda! Någon jordbävning!"

Sen började jag berätta om vad som hänt och att visa bilder. Elevernas ögon växte och många började berätta om sina egna upplevelser från krig eller flykt. Det var maffigt och det var en av få riktigt bra lektioner.

Nu har ju nästan samma sak hänt. Haiti. Men denna katastrof drabbar ett land med helt andra grundförutsättningar. Ett land som inte har samma organisation, samma standard, ordning eller lika många turister. Jag kan tyvärr inte påstå att jag varit lika engagerad denna gång. Anledningen är tyvärr att jag själv inte berörs på samma sätt. Jag ska inte dit, det är inte svenskarnas semesterparadis. Nu de sista dagarna har det dock gått upp för mig vilken katastrof detta är och att hjälpen behövs mer än någonsin. Jag uppmanar alla er som läser att skänka lite pengar. Kan jag som går på A-kassa så kan ni. Det är ju faktiskt så som Mikael Persbrandt säger i den där Plan-reklamen:

"Antingen gör du något. Eller så gör du inget alls."