Då jag växte upp så "kom" ju allt det här med anorexi och bulimi. Det blev en enorm fokus på det i media och var och varannan tjej gick väl å klämde sig lite extra i midjan och tyckte man var fet. Man var nästan onormal om man itne hade stoppat fingrarna i halsen både en och två gånger. Hade väl mkt att göra med åldern, hormoner, känslor av att inte duga och allt annat sånt också. Jag hade mkt problem med det. Min högsta önskan var att få anorexi eller bulimi. Vissa tider åt jag knappt ngt utom ngn banan och sallad då och då när jag inte orkade plugga längre samt att jag tränade varje dag. Jag minns semestrar då jag legat på toaletten och försökt spy eller nätter då jag gått ut och sprungit för att ångesten blivit för stor av att man har försökt avstå träning den dagen. Jag vet inte varför det blev så. Lärare/vänner menade att jag hade för höga krav på mig själv medan jag själv kände att jag bara ville göra mitt bästa. Jag fick bra betyg, men för mig spelade det ingen roll. Jag kände mest att jag gjorde "vad jag skulle" då alla MVG:n ramlade in, det räckte liksom inte. Jag undrar då och då vad allt detta handlade om. Det jag kommit fram till är att det väl bara handlade om att bli sedd samt att självförtroendet var kasst.
Jag skulle vilja säga att allt sånt här är bra nu, att jag inte tänker på det. I vissa perioder går det bra. Ibland mindre bra. Då jag tränar tränar jag mycket och tänker en del på vad jag stoppar i mig, men det behöver ej betyda att jag aldrig kan äta godis. Det gör jag och det känns okej så länge jag rör på mig.
I hela mitt liv har jag träffat en del folk - framförallt tjejer - som har eller har haft liknande problem. Vissa är medvetna om det, andra inte. Har också märkt att det är lite prestige i det där med att tänka på vad man äter. Vissa skyltar gärna med det och ska vara demonstrativa och inte ta ngt "onyttigt" när det bjuds. Vissa är så "finkänsliga" att de t.ex. säger "Nej, jag ska inte äta sånt där...", då flera sitter och fikar och personen som avstår är tunnast av alla. Jag vet inte vad det är. Varför gör man så? I min värld så känns det fult. Typ som att trycka ner oss andra för att vi inte är lika duktiga och avstår. Om man vill avstå så är det väl bara att göra det... Samtidigt så är det ju inte det för då kommer det frågor om varför man avstår. Det verkar helt enkelt vara känsligt för väldigt många.
Jag känner bara att det är such a waste of time med alla som går runt och är missnöjda hela tiden, och känner att man inte duger. På ngt sätt saknas det perspektiv. Detta handlar såklart o mig också. Vissa tider tycker jag att jag inte bryr mig, men i efterhand så kan jag märka att jag gör det ändå. Nu handlar det på inget sätt om bantning eller att jag avstår från att äta. Det gör jag inte. Men det betyder inte att hjärnan är lugn och harmonisk för det.
Jag undrar om allt detta bara handlar om att många idag känner sig icke-sedda eller ngt... Det verkar ju vara "den moderna människans" stora last... Vi pratar, men vi PRATAR inte på riktigt.. Det märker jag i mitt arbete nu.. Har man väl tryckt på knappen så är det många som liksom bara låter det flöda...
Jag önskar bara att vi alla kunde lära oss uppskatta livet lite mer och fokusera på viktiga saker istället för på oviktiga små bagateller.. Att t.ex. fokusera på att man är frisk om man nu är det. Vad är det det heter.. Att när man är frisk så finns det många saker man önskar sig. Då någon blir sjuk så har den personen bara en önskan: Att bli frisk...
En blomma till alla er som behöver det..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar